Fuck life sometimes

Jag bryter ihop, det känns som att den dagen som jag fruktat allra mest nästan är här. 
Jag håller på att förlora den jag älskar allra mest.
Det gör så jävla ont i mig, det känns som att det är slut trots att det "bara" är en pause. Men det är inte bara för mig, utan det betyder att jag kommer vara ifrån den jag älskar och inte kommer veta hur det verkligen är mellan oss. Det allra jobbigaste är att man inte vet hur detta kommer sluta eftersom han tvekar. Jag vet vad jag vill och vad jag känner, det är just därför jag är så svag.. jag är så himla svag för honom.

Jag har ibland undrat om jag verkligen älskar honom, men nu vet jag att till 200% att jag gör det.. mer än någonting annat på denna jord. Jag har aldrig känt så här innan, även om jag trott att jag har vart kär. Men om man jämför det här mot då så är skillnaden enorm, jag visste inte att man kunde känna så här. Jag vet att det kanske låter fjantigt men så är det. Jag är kär i en kille som just nu håller i mitt hjärta, han kan antigen välja att ta hand om det eller slänga det i soporna. Hela min värld ligger i hans händer. 

Jag hatar att veta om att någon kan göra mig så svag genom ett par ynka ord, för det kan han. Min kärlek. 

Jag och min tveksamma man har precis pratat på ett sätt som vi aldrig gjort förr och det känns faktiskt bra, vi kunde för en gångs skull komma överens och diskutera utan att det blev ett stort bråk utav det. Ja, det är just tjafset och bråket som har gjort att vi är där vi är idag. Även att vi har en hel del olika åsiker, men jag vet att vi inte är ensam om det. Vi har nu lovat varandra att fundera på vad vi verkligen vill och känner, dock vet jag inte om jag kommer klara av att vara utan honom. Att se honom varje dag vid bussen, att se hans familj osv. Men jag försöker vara stark för våran skull, för att det ska bli som vanligt igen. 

Det var skönt att få reda på alla saker som man har gått och grubblat på.. jag har varit så rädd och jag är fortfarande det om inte mer. Jag hoppas, jag hoppas verkligen att det kommer lösa sig. För om jag kommer fortsätta känna så här som jag gör just nu, så kommer jag seriöst bli ett vrak. 

 

Jag kan inte sluta hoppas på att jag en dag kommer få känna hans lukt, hans värme, hans andetag, hans hud mot min och hans läppar mot mina. Jag kan inte sluta hoppas. Jag ger inte upp. Innan jag vet att allting är okej så kommer jag inte sluta fälla tårar av smärta.